Första dygnet, torsd-fred den 25-26 aug -16

Jag hade tänkt lifta till Kalmar första dan. Jag kom iväg sent, efter 19, och ställde mig med hund och säck och tumme. Det var tomt på bilar så här pass sent. Men lättare att få lift med hund än jag trodde. Drygt 10 bilar passerade, varav 4 stannade. Men jag ville få lift för hela sträckan. Inte bara en bit, eftersom jag misstänkte att det skulle vara svårare att få lift sista biten än hela vägen. Efter en knapp timme bestämde jag mig för att om nästa bil som stannade inte skulle till Kalmar så skulle jag åka med en bit bara. Jag kunde slå upp mitt vindskydd och sova över på ett ställe ute på Alvaret som jag kände till.

Inga bilar kom på ett tag. Men inför trippen hade jag bestämt mig för att allt ordnar sig, så jag hade förtröstan. Nästa bil som stannade var en gammal 70-talsbrun VW-husbil. En man som pratade med mig på tyska satt däri med sin son i 10-årsåldern. Kalmar visste de inte vad det var, och de skulle visserligen vidare åt ett annat håll, men kunde köra en omväg och lämna mig där jag visade på kartan. Schysst!

Bloss och jag hoppade in i bak i bodelen. Härlig bil med mycket själ! Och åtminstånde lite engelska visade det sig att mina blivande värdar pratade.

Jo värdar, för när vi kom fram undrade han om jag verkligen skulle sova där ute. I ett vindskydd? Jag fick erbjudandet om att sova i deras loft i husbussen istället. Han förklarade noggrant på blandad tyska och engelska att de sov där nere och jag där uppe. Tja? Man kan ju inte gärna tacka nej till ett sånt erbjudande! När man är på äventyr och är ute för att möta människor.

“Du gör som du vill.” “No problem!”. “No problem!”. Ingenting var något problem. “Fundera i 5 min.”

Men jag behövde inte fundera. Är man på äventyr måste man ju gå på sin magkänsla, och jag bedömde att detta var ett tillfälle som inte fick missas.

Vi åkte till en plats vid havet, som jag kände till. Två andra tyska husbilar hade också hittat dit. Fast inte lika fina som Ulis och Hannes.

Uli och Hannes bodde en bit från Berlin och var i Sverige för första gången. Men bilen hade varit med mycket! Uli älskade sin T3, T drei, husbuss och berättade allt om den. 80€ hade han betalt för den, i en auktion. Och visserligen hade han 4 gamla husbilar till hemma. En blå, en grön, och vilka färger det nu var… fast de var andra modeller. Detta var favoriten.

Lagom med plats, gasspis, vatten, värme ståhöjd när “tältet” ovanpå var uppfällt. Och vem skulle inte bli förälskad i en bil som den!

Jag somnade på loftet till vågornas brus. Varje gång jag vaknade till under natten och morgonen hörde jag vågorna som sköljde in mot stranden. “The sound of the ocean” kallade jag det visst, och han tyckte det lätt vackert på engelska och upprepade det flera gånger senare.

Hannes var mycket förtjust i “doggy”. Och glad över att de hade plockat upp henne och mig, det märktes. Jag var jätteglad att jag hade följt med och fått detta möte med dessa två människor från en annan kultur och med ett annat perspektiv på saker. Uli berättade att han hade drömt att ta upp en liftare på Sverigeresan. Och han var väldigt fascinerad och glad över att det blev en sanndröm.

På morgonen bjöds jag på te och ägg. Vi funderade länge på olika alternativa färdvägar och jag visade dem på kartan och åkte med för att hitta mjölk. Det kom lite plötsligt när vi kom fram till att vi skulle stanna och släppa av mig, för att jag skulle kunna lifta vidare, och vi började packa ur hund och väskor.

“Vad händer?” frågade Hannes oroligt på tyska, och tittade på sin far. Han hade inte förstått att jag skulle hoppa av utan trott att jag skulle fortsätta med dem. Han sa inget, men man såg hur hela hans utstrålning förändrades. Usch. Det kändes tungt att lämna dem.

Efter en spartansk vistelse med dem har jag  iaf fått löfte om att välja färg på husbil att sova i om jag kommer på besök till Tyskland!