Bloss och jag hade fått ett tips. Så vi visste att den äldre kvinnan, i huset med snickarglädje, med den trevliga trädgården, omgiven av vindfångande träd, men ändå med utsikt i alla väderstreck över åkrarna runtomkring, tyckte om hundar. Och vi förstod vad de menat direkt när hon dök upp i dörröppningen. Hon blev mycket glad över att få besök av Bloss och hälsade henne som att det var hon som kom och att jag var mer en medföljande.

Bloss betedde sig med ens som att hon var helt van vid det här huset och vid kvinnan och gick helt naturligt in i huset och strövade runt och la sig.

Jag bjöds förstås också in och fick rikligt med matsäck nedpackad, samtidigt som hon förklarade att hon inte hade mycket att bjuda på.

Direkt när kvinnan visade sig vid ytterdörren tyckte jag att jag kände igen henne och jag gillade henne. Det var som att hon var tagen ur en bok. Kanske något av Tove Jansson? Hon hade pigga ögon, och en energirik och varm utstrålning, och samtidigt en av stark integritet. Hon utstrålade att hon skulle vara intressant att samtala med. Hon såg jordnära ut och hade vackra, härliga, tuffa kläder på sig. Jag gillade henne med en gång. Och hon passade ihop med huset.

Kvinnan berättade att hon tyckte mer om djur än människor. Människor förstod hon sig inte på, sa hon. Däremot djur, de var alltid raka i sin kommunikation. Personligen måste jag säga att hon nog var rätt bra på både att läsa och hantera människor också.

Hon hade alltid älskat alla djur och de hade alltid naturligt tytt sig till henne. En gång hade hon tom haft besök av en häst i köket, som genast sökt sig till henne när den fått sig en möjlighet i frihet.

Vi stannade länge hos denna inspirerande kvinna och vi återvänder gärna.