Kämpar.
Allt jag vill är att sova.
Måste sova.
Det dunkar. Ögonbrynen vill vända sig ut-och-in.

Måste göra klart för natten.

Kämpa.
Kämpa.
Nej, inte kämpa.
Med. Inte mot.
Gör.
Bara gör.
Gör och gör.

Fram med alla sovsaker. En sak i taket. Bara som vanligt. Steg för steg. In med liggunderlaget i bivvisäcken. In med sovsäcken ovanpå liggunderlaget.

Bloss liggunderlag. Bloss värmekläder.

Vill bara sova.
Det bultar.
Varje rörelse tar emot.
Kroppen skriker att jag ska vara stilla.
Måste få sova.

Steg för steg.

Måste ta ut menskoppen. Måste tömma den. Vill inte. Vill inte. Vill sova. Kan den inte bara sitta i? Skärp dig! Ställ inte till det för dig. Inga dumma beslut nu.

Blod. Kladd. Men det går smidigt.
Lämnar koppen ute. Måste ta fram tygbinda istället.

Varje rörelse. Långsamt steg för steg.

Sova.
Måste ge hunden mat. Bara göra.

Så törstig. Så ohyggligt törstig. Om jag dricker nu måste jag gå upp och kissa senare. Så törstig. Jag dricker. Bara lite lite.

Ner i sovsäcken. Krånglar mig ner i innerlakanet. Krånglar mig ner i sovsäcken genom bivvisäckens lilla öppning. Allting krånglar. Har tillslut snott ut allt så jag kan röra mig någorlunda därinne. Lägger mig till rätta och tittar uppåt.

Undret, naturen, slår emot mig, som om den just dykt upp fast den varit där hela tiden. Den slår mig snabbt och hårt, men samtidigt helt mjukt. Allt blir stilla. En stor, sval luftighet tar plats. Och ger mig plats. Avslappning sköljer genom mig.

Jag tittar upp på en halvmulen himmel, inramad av krokiga tallgrenar. Stjärnor möter mig i gluggarna. Ligger stilla. Jag hör kattugglan. Jag är.

Det tar en lång stund innan jag ens märker att jag ligger nästan helt utanför liggunderlaget, mot den hårda marken. Jag rättar till.

Jag vill inte sova. Bara ligga så. Ögonen sluts och öppnas.

Linserna! Har glömt ta ur linserna. Måste ta ur linserna. Nej, nån måtta får det vara. Den här dagen är slut nu.

Ligger stilla. Tittar. Blundar. Långsamt försvinner jag över in i sömnen.