Helan och halvan. Som en miniatyrkopia av Nikita var lille Sparris till utseendet..

Sparris! Ett av de bästa hundnamn jag hört.

Sparris bodde som närmsta granne, och vi hade hundarna lösa. Bloss bryr sig ju inte så mycket om andra hundar utan låter dem hållas i skällande och lekinviter. Bara de inte blir allt för närgångna. Lille Sparris hade dock inte världsbästa överlevnadsomdömet.

Tex tyckte Sparris om mäsk, det man agnar med. Och hur det var så hade han plötsligt en krok genom läppen. De fick klippa av den eftersom de inte kunde dra ut den, och så fick han gå med piercing tills vidare. Men inte hängde han läpp för det (haaha). Han verkade inte känna av sitt nya coola smycke utan försökte pigg och glad att nappa åt sig av mäsken varje gång de agnade på nytt.

Han hade heller inte bästa omdömet när det gällde sin egen storlek. Man kaxar inte med Bloss.

Sparris hade fått mat som han ätit upp, men Bloss gick såklart dit efteråt och nosade. Då kommer han upp snett bakifrån och när han är framme vid hennes sida går han plötsligt till attack mot henne, och ska väl jaga bort henne från sin matskål. (Som hon säkert å sin sida anser är hennes, eftersom den stod på det som var hennes revir innan han kom dit.)

Jag såg det inte hända utan har fått det beskrivet. Själv hör jag bara plötsligt ljudet av en liten hund som låter förtvivlat mycket och ser en Bloss som håller en Sparris tryckt mot marken i sin mun. Jag ropar skarpt hennes namn och hon släpper honom omedelbart och vänder sig mot mig. Nästan frågande ser hon på mig.

Lite rädd hann jag ju bli. Men hon hade bara helt enkelt tagit honom över nacken och lagt ner honom i gräset och låst fast honom så, för att läxa upp honom. Inga intentioner att bita.

Sparris höll sig iaf mer borta från Bloss än från mäsken efter det :)