Vi har dragit på lite och kör just ut ur Mariehamn. I höjd med färjehamnen rycker båten till aningen, aningen. Jag skulle inte ha noterat det om det inte varit för att alla de andra ombord reagerar på det. Slog vi i nåt? Jag blir lite imponerad, att känna av något så litet? Men inser att man såklart känner sin båt. Vi spanar ut i kölvattnet men ser inget.
Jag hade tagit min runda i hamnen och pratat med många trevliga människor, men inte haft så mycket tur med liftningen denna kväll. Så jag var påväg hem. Eller hem är ju ryggsäcken, och den har jag ju alltid med mig. Men jag var påväg nånstans för att göra en plan för natten.
Då kommer ett glatt gäng ut från restauranten och kliver ner i en motorbåt som ser snabbgående ut. (Jag vill påpeka att de var glada av naturen och inte av någon överdriven påverkan från intag av substans.) Jag stegar fram till dem och presenterar mig på vanligt vis. De är mycket positiva och jag är välkommen ombord. De två paren ska hem och det finns olika alternativ om vad som kan bli min slutdestination. Jag säger att vi kan prata om det på vägen.
Det blåser inte, förutom att det förstås viner bra om öronen när vi bränner fram. Vågorna är relativt lugna så vi blir inte speciellt omskakade utan kan hålla den trevliga konversationen igång bra utan att behöva fokusera oss på att klamra oss fast. När vi kommer in i skydd ritar vår båt vackra mönster i det stilla vattnet.
Ändrades just motorljudet? Mina medpassagerare i aktern, Mona och Zigge, hade återigen reagerat. Matte och Sussi, båtens ägare också. Hm. Det lyssnades, drogs ner och ökades på gasen. Vi fortsatte. Även jag tyckte att det lät annorlunda.
Då kände jag som ett litet ryck, eller kanske snarare avsaknaden av ett litet ryck. Motorn la inte av. Men en båt som drivs framåt är spänd. Nu slappnade hon helt av. Vi gled mjukt genom vattnet, tills hon stannade. Och så var vi utelämnade åt havet. Vi drev.
Nä. Vi drev förstås inte. Det gör man inte på ett kav lugnt vatten. Man ligger bara helt stilla. Och det gjorde vi.
Nåt var fel med drevet. Det fanns inga märken på propellern, så troligen hade vi inte kört på nåt, men helt klart var nåt fel på det iaf.
Tommy, som bodde precis i viken, ringdes in och ryckte ut och “räddade” oss. Eftersom vi hade stannat inom synhåll för vår första destination, bogserades vi dit.
På fotona kanske det ser ut som om stämningen var allvarlig och nedstämd. Det var visserligen lika lugnt som på bilderna. Men stämningen var hög och skämten haglade tätt.
Det mest förargliga var inte att de inte skulle kunna använda båten mer denna säsong, utan det var ju den där tv-serie serien som de hade planerat att hinna hem till.
Mona och Zigge hade tagit sin lilla bil idag. Vi fem vek, med mycket hjärterum, ihop oss i den. “Tur vi tog suvven idag!”, sa Zigge, och hans tonfall insinuerade även att någon suvv inte fanns i deras ägo.