Det finns många olika lösningar på hur man kan fästa tältlinorna i vindskyddsduken. Jag kommer här beskriva några, lite för- och nackdelar samt hur jag resonerade när jag tillverkade mitt vindskydd av Tyvek 1443R. Om ni har fler förslag eller tankar så dela gärna med er av dem.

1.  Det vanligaste är ju att man som fästpunkter har band som är fastsydda i duken, lämpligen med en förstärkning i form av exempelvis dubbelt tyg, runtomkring. Oftast är det en sydd konstruktionen. Att sy i Tyvek, är inte så lämpligt, om den ska utsättas för belastning, eftersom den lätt rivs upp utmed sömmen. (Se separat inlägg om att sy i Tyvek.)

2.  Öljetter som är instansade i förstärkt tyg är också relativt vanligt. Öljetter kan utsätta tyget för mer belastning, eftersom de har rätt liten yta, och inte alls är elastiska. När det gäller Tyvek gör detta dem väldigt olämpliga. Alla åverkan på tyget innebär en möjlig start för en reva. (Se separat inlägg om Tyveks hållfasthet.)

3.  I tunna material, som kanske inte tål att sys i lika bra, kan man skapa förstärkningar av dubbelt tyg för att fästa exempelvis band i, göras med lim. Exempelvis gäller detta materialet Cuben. Jag tror att det kanske skulle kunna funka, i vissa fall, för Tyvek. Jag har inte testat att limma Tyvek, eftersom jag, trots mycket googlande, inte lyckades hitta något lim som verkade bra, i Sverige. Men samtidigt tror jag att problemet med delaminering, skiktning (se separat inlägg om delaminering av Tyvek), kommer att uppstå, precis som när man tejpar. Så det kan nog bli lite klurigt.

4.  Tunna material kan också tejpas ihop för att förstärkas. Jag använde dubbelhäftande tejp till Tyveken. Den blir mycket hållbarare av det, men det är väldigt problematiskt att sy där man tejpat, (se separat inlägg om kombinationen av att sy och tejpa i Tyvek), så det är ändå ingen lämplig metod ändå. Och tejpar man bara fast ett lager till av Tyvek i hörnen, liksom när man syr fast dubbelt tyg, så är förstärkningen rätt begränsad ändå. Inte ens dubbel Tyvek 1443R är så särskilt slitstarkt när det kommer till uttröttning och revbildning. (Se separat inlägg om Tyveks hållsfasthet.)

Det kan finnas olika flera anledningar till att man inte vill göra ingrepp i sin vindskyddsduk. För att kunna vara så flexibel som möjligt vill man kanske inte ha fasta fästpunkter, utan kunna flytta dem som man vill. Då slipper man den extra tyngden för de som inte används. Fästpunkterna är också oftast de svagaste punkterna på ett vindskydd, särskilt när det gäller ett material som Tyvek 1443R. Men många material är ju lättviktiga lite på bekostnad av hållfastheten.

5. Stenen

En klassiker. Lägg en rund, lagom stor sten i duken, där du vill ha din fästpunkt. Slut duken runt stenen och knyt åt tajt runt den med din tältlina. Klart!

En stor fördel är att om du ska vistas där det kommer finnas runda stenar, så är detta ett bra lättviktsalternativ, eftersom du inte behöver bära på nått annat än linorna. Detta fungerar även som nödmetod, eftersom det oftast finns tillgång till stenar. En fördel är att det funkar överallt på duken, i hörn, på kanten och mitt på duken. Kraften fördelas också ganska jämt i duken, så att den inte går sönder.

En nackdel är att det kan bli stor påfrestning där snöret ligger emot, och ev ”gnager”. En annan nackdel är att duken skrynklar sig ganska mycket och är svår att sträcka ut ordentligt, iaf om man använder den som en mittpunkt. Den kommer också alltid en bit in på duken, vilket också gör att det är svårare att sträcka och utnyttja hela duken. Är det verkligen ett bra lättviktsalternativ om dukens yta ändå inte utnyttjas? Då kanske man istället ska spara in grammen på en mindre duk och göra någon form av aningen tyngre, permanenta fästpunker istället?

De senare två nackdelarna gjorde iaf att jag valde bort metoden, eftersom mitt vindskydd redan var så litet från början. (1,5 x 3 meter).

6. Skotsteken

En klassiker. Ta tag längst ut i ett hörn. Sno/tvinna yttersta delen av hörnet till ett “rep”. Böj det 180 grader till en “krok”. Låtsas att detta är det tjocka repet i en skotstek. Slå en skotstek med tältlinan runt “repet”. Klart! (Försök göra detta så långt ut som möjligt, utan att änden blir för kort.)

En fördel med denna metod är att man inte behöver bära på material, så den är lättviktig och att funkar som nödmetod. Den fördelar också kraften mycket jämt i materialet. Liksom med stenen hamnar belastningspunken någon cm in på Tyveken, vilket gör att kanterna, där revor startar faktiskt avbelastas lite grann. Jämfört med ett fäste längst ut i duken.

En nackdel är att det inte funkar på vissa glattare material, eftersom linan glider. Jag tillämpar metoden på det myggnät jag har i vindskyddet, och där måste jag då och då göra om proceduren. Jag misstänker också att det är lättare för skotsteken när den inte belastas men ändå utsätts för rörelse. För Tyvek 1443R är skotsteken iaf perfekt. Materialet är smidigt och har samtidigt hög friktion.

En annan nackdel är att den inte funkar lika bra på långsidan som i hörnen, eftersom det blir väldigt mycket skrynkel om man använder den på en långsida eller inne på duken mittfästpunkt. Med denna metod utnyttjar man heller inte dukens yta maximalt.

Jag använde skotsteksmetoden i hörnen på mitt Tyvek-vindskydd, eftersom jag kände att den utsatte materialet för minst påfrestning av alla de metoder jag kunde tänka ut.

7.  En genialisk metod jag hittade på nätet var denna “flaskhalslösning” som en DIY:are beskriver på hammockforums. Man sågar av mynningen på en PET-flaska och håller på ena sidan av duken medan man skruvar på korken från andra sidan. Då har man klämt fast duken emellan och kan sätta fast en snöre om. Smart! Eftersom “midjan”, där man drar åt snöret, är bred blir det inte så mycket skrynkel på duken. Han använde dock kraftigare Tyvek, vilket det nog är en mycket bra lösning till kraftigare Tyvek.

Jag kom snart fram till att Tyvek 1443R försvagades om man drog åt en kork kring den. Men jag kom också på att korken egentligen inte behövdes. Man kunde bara spänna duken över och dra åt ett snöre nertill under gängorna. Men det var för mycket även det för Tyveken. Jag testade aldrig om den skulle gå sönder i de här fallen, men den töjdes och deformerades på ett sätt som man starkt kan misstänka innebar en försvagning ;) Trots att jag mest experimenterade med mjukare korkar, som jag klippte loss från a-fil och gräddpaket, så kändes det även vanskligt med alla olika “vassa” kanter.

8.  Men så kom jag på det! En trådrulle, av gammalt, lite större format, i trä fick bli modellen. Bredare än korkarna, så att belastningen fördelades över mer material, snällt rundad i formen, och med bred “midja”, så att man inte behövde “snörpa åt” tyget så mycket. Alltså så att det inte skulle blir så mycket skrynkel och slak som med en sten, men samtidigt störe yta för avlastning. Trådrulle i trä var ju ingen direkt lättviktslösning i prototypstadiet. Men man hade ju kunnat såga av den, eller hitta nåt i plast.

Det fick bli min första lösning till mitten av långsidan. Inspirerad både av “stenen” och “flaskhalslösningen” alltså. Den funkade bra. Men trots att den var “snäll” mot Tyveken lämnade den sina spår och Tyveken blev tydligt lite uttänjd och alltså försvagad. Inte bra för Tyvek, när fibrerna förflyttas i förhållande till varandra.

9.  En produkt som kan användas som flyttbara fästpunkter, som jag inte själv provat, men fått tips om senare är dessa “snäppöljetter” för pressenningar, från Biltema. Vet dock inte hur och om de fungerar, hur storleken är, hur passa vassa kanter de har eller nånting. Om nån har erfarenhet så dela gärna med er!

Så… Har ni fler bra tips?